|
En ny era Den del av järnvägen till Österbotten som gick till Gamla Karleby togs i bruk den 24.10.1885, och samtidigt med huvudbanan hade man även byggt sidospåret till Yxpila. Nu öppnade sig alldeles nya möjligheter för hamnens och hela stadens utveckling.Yxpila fick även sin egen järnvägsstation, och jämsides med frakttrafiken fungerade nu en regelbunden passagerartrafik till staden. Detta främjade på ett avgörande sätt etableringen av den permanenta bosättningen i Yxpila.
Utrustningen i hamnen förbättras Den gamla hamnen i Kaustarviken tas nu slutgiltigt ur bruk. I Yxpila
utför man emellertid stora byggnadsarbeten. För järnvägen
byggde man en egen brygga, och lagermagasinen placerades längs
med järnvägsbanan. År 1886 byggde man ett nytt hamnkontor.Under
de följande åren gjorde man även avsevärda förbättringar
i farlederna in till hamnen; nya båkar byggdes och sjömärken
restes. Fyren på Tankar, som man länge väntat på,
blev färdig år 1889. Hädanefter kunde man säkert
segla in i hamnen även under den mörka tiden.
Industri Med järnvägen inleddes den nya, industriella eran även i Yxpila hamn. År 1888 reste sig petroleumcisternen som ägdes av oljebolaget Nobel. År 1895 flyttade Bröderna Friis sin mekaniska verkstad från Kalajoki till Yxpila, främst för att kunna dra nytta av de bättre trafikförbindelserna. Senare grundades en repfabrik och ett skeppsvarv, och under ett par decennier var Bröderna Friis ett storindustriföretag.
Hamnen görs djupare I slutet av 1800-talet stötte man i även Yxpila på problemet med att vattendjupet minskade. Kartan från år 1873 visar att vattendjupet framför kajen var 12-13 fot (ca 3,5 m). Förutom landhöjningen förorsakades det minskande vattendjupet i hamnen även av uppslamningen på grund av vågor och att fartygen tömde sin ballast inom hamnområdet. Man vidtog emellertid inte några konkreta åtgärder förrän år 1898 då staden anskaffade ett eget mudderverk.
Att man byggde en ny brygga norr om den gamla järnvägsbryggan avhjälpte även problemet med det minskande vattendjupet. Beslutet om detta togs år 1903. Fyra år senare utökade man även antalet järnvägsspår på den gamla bryggan. År 1912 påbörjades bygget på vågbrytaren, ett projekt som länge varit aktuellt. Avsikten var att vågbrytaren skulle sträcka sig ända till Koörnsklacken.
Rundstock Det första världskriget hade en revolutionerande inverkan på hamnens verksamhet, då stora godsmängder transporterades från Narvik genom Yxpila till Ryssland. Bristen på järnvägsvagnar var ett sort problem under krigstiden, varför man var tvungen att lagra godset ute under bar himmel.
Under kriget och omedelbart därefter uppgjorde man omfattande planer för utvecklandet av hamnen. Under tiden mellan världskrigen skedde dock ingen större expansion. Byggandet av vågbrytaren var aktuellt ända in på 1930-talet. Bangården utsträcktes till vikens botten (det sk. Storgrundet-spåret), och där uppstod en stor upplagsplats för trävaror. I mitten av 1920-talet var Yxpila också Finlands näst största exporthamn för trävaror, med undantag av sågade trävaror.
Krigstiden Krigstiden innebär naturligtvis att det förekom störningar i hamnens verksamhet. Under fortsättningskriget var trafiken emellertid livlig emedan Yxpila var en viktig hamn som lossningsplats för importen av förnödenheter från Tyskland.År 1940 beslöt Rikkihappo- ja Superfosfaattitehtaat Oy (senare Kemira Oy) att bygga en fabrik i Gamlakarleby. Förhandlingar om grundandet av en svavelsyra- och superfosfatfabrik i Gamlakarleby hade förts redan från början av 1930-talet, och ett område för fabriken hade reserverats i hamnområdets stadsplan.
En viktig orsak till fabrikens placering just i Gamlakarleby var den goda hamnen, och staden hade förbundit sig att genomföra ytterligare förbättringar i hamnförhållandena. Detta skedde bland annat genom att man förlängde den nyare järnvägsbryggan med 50 meter och fördjupade farleden till 24 fot (7,1 m). Planeringen av hamnutvidgningen påbörjades redan år 1942, men projektet kunde inte genomföras under kriget. Storindustriepoken Svavelsyrafabriken körde igång år 1945, och samma år anslogs i statens budget betydande medel för utvidgningen av hamnen. Det stora projektet ledde dock till många konflikter, och det kunde slutligen förverkligas först under åren 1947-50. Farledsdjupet ökade nu till 9,25 m. Den följande stora utvidgningen skedde under åren 1960 - 62, då man byggde en egen hamn för Outokumpus svavelfabrik som skulle grundas på hamnens område. Staden bidrog till kostnaderna med 50 %. Under 1960-talet blev transporterna av flytande bränslen en stor del av hamnens verksamhet. Oljebolaget Esso använde vågbrytaren, som de köpt av staden, som oljehamn. Sverigebåtarna Före järnvägens tider hade hamnen en stor betydelse även som förmedlare av passagerartrafik till södra Finland och till Sverige. I takt med att fritidsresandet tilltog i början av 1960-talet gjordes det försök att köra igång en trafik på Sverige. Varustamo Oy Perämeris linje till Skellefteå med m/s Bothnia lönade sig emellertid inte, och rederiets verksamhet lades ned år 1966. M Rauanheimo AB återupptog trafiken med m/s Coccolita, men även denna linje avvecklades efter tre år. Trafiken till Sverige körde på nytt igång år 1985. Jakob Lines, Vasabåtarna och sedermera Silja Line trafikerade en linje, närmast till Skellefteå, men även denna lades ned i mitten av 1990-talet.
En storhamn Hamnen gick in i ett ny era år 1966 då man anskaffade de första kranarna. En ännu större förändring skedde år 1967 då hamnen för första gången var öppen hela vintern. År 1972 återgick vågbrytaren i stadens ägo, och samma år blev den nya oljekajen färdig. År byggdes en egen kaj för Kemira. Under 1970- och 80-talen fördjupades hamnen ytterligare. År 1987 nådde man ett djup i farleden på 11 meter, och Karleby (Gamlakarleby stad kallas från 1977 Karleby) blev härigenom den djupaste hamnen i Bottenhavet. Samma år blev den nya kajen i Djuphamnen färdig. Från 1980-talet har målet varit att utveckla Karleby hamn till i första hand en hamn som betjänar transitotrafiken av massagods från och till Ryssland. År 1995 inleddes arbetena för muddringen av den nya djupfarleden, och år 2000 blev den 13 meter djupa farleden färdig.
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||
