Problemet med att "vattnet minskade"

Stadsborna, som återvände hem efter det Stora nordiska kriget, kunde snart konstatera att fartygen inte mera kunde segla ända fram till staden, och även lastbåtarna hade svårigheter. Det var nu ett faktum att Stadssundet hela tiden blev allt grundare.
Orsaken till problemet ansåg man vara sanden som vågorna hämtade in samt förmultningen av bäckarna som rann ut i Sundet; den verkliga orsaken till att vattnet minskade kände man då ännu inte till.

 

Kartan över Gamla Karleby från år 1750 visar var stadens olika centrala funktioner var belägna. Att havstullen var placerad på Rövarskär (ovan) är uppenbarligen ett bevis på att även hamnen hade flyttat ut ur stadens centrum. Stadskartan (till vänster) är bevis på hur man strävade att noga övervaka hur människor och varor rörde sig. På vintern förlängdes stadens staket även ut på isen, och all trafik måste ha skett genom en speciell port. Förklaringar till siffrorna:1.) Kyrkan. 2.) Skolan. 3.) Rådhuset. 4.) Torget. 5.)Sydtullen. 6.)Bron över Sundet. 7.)Norrtullen. 8.) Den västra boskapsporten. 9.) Åkerporten. 10.) Havstullen. 11.) Ett med stenar avstängt sund. 12.) Staketet som sattes upp på isen på vintern. 13.) Port i staketet genom vilken man kom till kronomagasinen, stadens vattentäkter och Sjön, samt genom vilken borgarnas transporter av varor till hamnen skedde. 14.) Kronomagasinen ... 21.) Stadens brygga. 22.) Borgerskapets strandbodar. 23.) Stadskvarnen. 24.) Stadsvågshuset. Stadsarkivet i Karleby. Hela kartan i ett skilt fönster (72 KB)

År 1730 anskaffade man en lyftkran med vilken man började muddra Sundet. Arbete utfördes vanligen på hösten från isen. Det största problemområdet var sannolikt det smala stället vid södra udden av Rövarskär. Där uppmättes djupet på det lägsta stället år 1653 till 2,5 alnar, eller 1,2 meter.

Det är inte känt hur väl muddringen utföll. Om man emellertid beaktar den bristfälliga teknologin på den tiden är det emellertid sannolikt att hamnfunktionerna redan i detta skede började förflytta sig till områdena kring Rövarskär och Halkokari. Varutransporterna mellan hamnen och staden skedde med lastpråmar, och för dem lyckades man hålla Stadssundet tillräckligt djupt.

Hamnen vid Halkokari

Utanför Halkokari uppstod en ganska välfungerande hamn. Viken var skyddad och skogen på Trullö udde, som fredats undan avverkning, gav skydd mot nordliga och nordostliga vindar. Landhöjningen och speciellt den undervattenssandbank som fanns mellan Harbodaudden och Trullö udde beredde problem redan i mitten av 1700-talet. År 1763 var djupet på detta ställe endast 13 -14 fot (ca 4 m) vilket innebar att de större fartygen måste, åtminstone delvis, lossas och lastas längre ut till havs.

Tidvis exporterades även stora mängder ved från Gamla Karleby. Man vet att timmer, och möjligtvis även tjära lagrades på Rövarskär. Det är därför troligt att det skär, som var beläget på andra sidan sundet, även fungerade som vedlager, och härav fått sitt namn. Holmen gick även under namnet Byggningsholmen emedan den sedan gammalt varit en viktig plats för skeppsbyggnad.

 

En år 1763 uppgjord karta över hamnen. Varorna transporterades från staden till redden (Lit. B) med lastbåtar längs det tre fot (ca 1,2 m) djupa Stadssundet. Till väster om redden låg vinterhamnen (Lit. D) med sina reparationsbryggor (Bråbänk) och förtöjningsstolpar. Det fann tre platser för skeppsbyggnad: Halkokari (Lit. C), Soldatskär (Lit. F) och Coustarviken (Lit G). Stadsarkivet i Karleby. Foto Tapio Väinölä.. Hela kartan och flera detaljer i ett skilt fönster.

Utrustningen utvecklas

Sjöfarten i Gamla Karleby växte kraftigt under 1700-talet, och stadens ledning fäste stor uppmärksamhet vid utvecklingen av hamnförhållandena. Till detta bidrog för sin del även den häftiga kampen om seglationsrättigheter till utlandet. De österbottniska städerna tävlade med varandra om att framhålla den egna stadens förträfflighet.
En fyrbåk byggdes på Trullögrundet och senare även på Tankar. Borgarna planerade att bygga en likadan även i Nyhamn. År 1760 anställde staden två ordinarie lotsar. Före detta hade lotsningen skötts av ett par fiskare från Tankar. År 1770 byggde man en lotsstuga på Tankar.

 

Den Gamla Hamnviken i slutet av 1800-talet, uppenbarligen sedd från Halkokari. I mitten är Mustakari, där man kan se bodar och en enkel lyftkran, till vänster saltmagasinen i Elba. Detalj från det Rooska släktträdet, ritat av Conrad Sovelius år 1883. K. H. Renlunds museum.

Till hamnar i utlandet!

Då man fick rättigheter att segla till utländska hamnar ledde det till att trafiken i hamnen växte. Till detta bidrog framför allt att fartygen från Jakobstad, Nykarleby och Brahestad, vilka inte tilldelats fulla stapelrättigheter, innan de avseglade till utländska hamnar måste förrätta förtullningen i Gamla Karleby. Den nya havstullstationen i Gamla Karleby placerades på sandheden på den västra stranden av hamnviken (den nuvarande Sandstranden). Man var också tvungen att anställa flera lotsar.

 

alkokari år 1871. Tjärbodarna har färgats orange, de övriga bodarna lila. Mellan de större tjärbodarna löper "gatorna" längs vilka tunnorna lätt kunde rullas till bryggorna. Därifrån transporterades varorna med lastbåtar till fartygen, som låg för ankar på redden. Fartygen måste lossa sin ballast på ett speciellt område ("Ballast Plats"), så att uppgrundningen på grund av ballasten kunde förhindras. K. H. Renlunds museum. Foto Tapio Väinölä. Hela kartan i ett skilt fönster.

Tjäran fyller upp stränderna

Ännu på 1800-talet hanterade man uppenbarligen tjära i stor utsträckning inne i själva staden, och åtminstone enligt föreskrifterna måste tunnorna transporteras till tjärhovet som var beläget i ändan av Packhusgatan. Packhuset och tjärhovet flyttades år 1850 till den plats där den nuvarande Engelska Parken är belägen, och år 1670 flyttade tjärhandeln till andra sidan av Sundet på norra sidan av den nuvarande landsvägsbron. I praktiken torde dock bönderna ha fört sina tunnor direkt till köpmännens magasin på Halkokari där en välfungerande upplagsplats med tjärgator och bryggor hade byggts upp. Raden av bodar sträckte sig från Halkokari längs Sundets stränder ända till Långa Bron.

 

Hamnen var under Krimkriget scen för den år 1854 utkämpade skärmytslingen vid Halkokari. De engelska trupperna, som försökte förstöra allt slags kontraband, och då närmast tjära, avvärjdes. Bilderna som beskriver striden är mycket detaljerade, trots att de inte kan anses vara fullt pålitliga. Till vänster kan man se bodarna på Halkokari. Mellan dessa besköt de ryska trupperna och de frivilliga från Gamla Karleby engelsmännens landstigningsfarkoster. Den höga byggnaden är brännvinsbränneriet, till vänster om detta ligger bodarna som fanns längs Sundet. Till höger om det befinner sig tjärbrukets byggnader. Längst till höger på berget står en optisk telegraf som användes för att förmedla information om fiendens rörelser från Tankar till staden. Framför det finns ett artilleribatteri. Det är visserligen möjligt att detta stod färdigt först efter tidpunkten för striden.Litografi av Wladimir Swertschkoff. K.H. Renlunds museum. Foto Tapio Väinölä. Förstoringar och detaljer i ett skilt fönster.